Ortopedi: fot- och handingrepp
FOT
1) Bristfällig fixering av vristfraktur
Patienten föll och ådrog sig en vristfraktur. Det var inte frågan om en splittrad fraktur. Frakturen behandlades med operation och frakturområdet fixerades med en platta och skruvar. Under uppföljningen läkte frakturen långsamt och patienten hade smärtor i vristen. Vid en kontrollröntgen konstaterades att fixeringen av frakturen inte hade lyckats tillräckligt bra. Fixeringen kunde inte förhindra att felställning mellan frakturdelarna uppkom på nytt. Om fixeringen hade utförts korrekt, skulle återhämtningen från frakturen gått snabbare och slutresultatet skulle ha varit bättre.
Behandlingen av vristfrakturen med operation och metallfixering var medicinskt motiverad. I det tekniska genomförandet av operationen uppnåddes dock inte den professionella standard som krävs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som utför korrigeringsoperationer av frakturer, eftersom fixeringen av frakturen var bristfällig.
Ersättning betalades till patienten för fördröjd återhämtning från frakturen och personskadan på grund av att slutresultatet var sämre än förväntat.
2) Lårbensfraktur i samband med ledplastik
Patienten genomgick höftledsplastik på grund av artros. I samband med åtgärden uppkom en fraktur i övre delen av lårbenet och därför måste man operera patienten på nytt.
Höftledsplastik är medicinskt motiverad för behandling av symtom till följd av artros. Operationen utfördes tekniskt sett korrekt. Vid höftledsplastik är det alltid möjligt att det uppkommer en fraktur i lårbenets övre del. I detta fall kunde man inte undvika en fraktur trots korrekt vård och behandling. Man upptäckte att en fraktur hade uppkommit och vidtog nödvändiga behandlingsåtgärder i samband med operationen.
Det är inte frågan om en ersättningsgill patientskada.
HAND
1) Handledsfraktur, ändamålsenlig gipsbehandling
Patienten råkade ut för en strålbensfraktur som var splittrad men hade bra ställning. Frakturen behandlades med gipsning. Ledens ställning vid frakturen som från början var god hade efter en vecka försämrats och efter ytterligare en vecka hade en ytterligare försämring skett. Ställningen var dock ännu godtagbar. Gipsbehandlingen fortsatte tills frakturen hade förbenats. Patienten hade fortsättningsvis smärtor, svaghet och nedsatt rörlighet samt felställning i handleden.
Behandlingen av strålbenets nedre del är i första hand konservativ, dvs. utan operation. Man försöker återföra benbrottet i rätt ställning (med reposition) och upprätthålla ställningen med hjälp av gips. Operation övervägs om benets ställning försämras betydligt under gipsbehandlingen. Vad som anses som godtagbar ställning kan variera bland annat beroende på patientens allmäntillstånd, ålder, frakturens svårighetsgrad och krav gällande handens rörlighetsnivå.
Trots att man uppnår ett gott behandlingsresultat efter en strålbensfraktur, betyder det nödvändigtvis inte att handleden är symtomfri efter frakturen. Efter en splittrad fraktur blir funktionen i handleden i allmänhet inte helt densamma som i en frisk handled.
I patientens fall var gipsbehandlingen ett korrekt behandlingsval och kontrollerna genomfördes på ändamålsenligt sätt. Symtomen efter behandlingen är en följd av lindrig felställning och grundskadan (splittrad fraktur). Det var inte frågan om en ersättningsgill patientskada.
2) Handledsfraktur, skruvfixering, skruvarna nådde till leden
Patienten hade fallit och brutit handleden, dvs. fått en strålbensfraktur. Till att börja med behandlades frakturen med gipsning, men under uppföljningen försämrades benets ställning i frakturområdet. Därför beslutade man att operera handleden och fixera handleden med skruvar. I kontrollröntgen av frakturen konstaterade man att fixeringsskruvarna nådde ända till leden. Patienten opererades på nytt och fästmaterialet avlägsnades.
Operationen av patientens fraktur var medicinskt motiverad, eftersom benets ställning i frakturområdet hade försämrats betydligt under gipsbehandlingen och man med gipsbehandling sannolikt inte skulle ha kunnat uppnå ett gott slutresultat. I det tekniska genomförandet av operationen uppnåddes dock inte den professionella standard som krävs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som utför korrigeringsoperationer av frakturer. Vid valet av längd för fixeringsskruvarna borde man ha sett till att de inte nådde ända till leden.
Patienten fick ersättning för personskadan till följd av reoperationen.
3) Friläggningsoperation i handledskanal, reoperation
Patienten hade kompressionssyndrom i mediannerverna i båda handlederna vilket orsakade smärtor och kraftlöshet, och därför utfördes åtgärder i båda handlederna för att frilägga mediannerverna. Återhämtningen efter operationen förlöpte inte normalt. Patienten opererades på nytt och man konstaterade att tvärgående ledband i båda handlederna inte hade öppnats och att mediannerverna inte hade frilagts helt och hållet.
Handledsoperationen var medicinskt motiverad för att frilägga kompressionstillståndet i mediannerverna. I det tekniska genomförandet av operationen uppnåddes dock inte den professionella standard som krävs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, eftersom ledbanden inte hade öppnats helt och hållet.
Patienten fick ersättning för personskadan till följd av reoperationen och förlängd återhämtning.
4) Friläggningsoperation av handledskanal, klumpighet i tummen efter operationen
På grund av ett kompressionstillstånd i mediannerven hade patienten symtom och kraftlöshet i vänster handled. Patienten genomgick en operation där man frilade mediannerven och efter operationen var tummen klumpig. Vid noggrannare undersökningar konstaterades inga nervskador och det postoperativa tillståndet var normalt.
Handledsoperationen var medicinskt motiverad för att frilägga kompressionstillståndet i mediannerven. Det tekniska utförandet av operationen var också korrekt. Den klumpighet i tummen som kvarstod efter åtgärden är en eventuell följd av denna åtgärd och den kan inte alltid undvikas trots att åtgärden genomförs på korrekt sätt.
Det var inte frågan om en sådan personskada som enligt patientskadelagen är ersättningsgill.
5) Fördröjd diagnos vid senskada i finger
Patienten hade skurit sig på glas och hade ett skärsår i långfingret. Läkaren på jourmottagningen bedömde att skadan var ytlig och sydde ihop såret. Under uppföljningstiden konstaterades tre veckor efter skadan att fingrets böjningsrörelser inte är normala. I fingret konstaterades en senskada som sannolikt hade uppkommit i samband med det ursprungliga skärsåret. Senskadan reparerades i en operation som utfördes av en handkirurg.
Diagnosen av senskadan var fördröjd. Det hade varit möjligt att konstatera senskadan genom rörlighetsundersökningar av fingret redan i det skede då fingret syddes.
Eftersom diagnosen och behandlingen fördröjdes på grund av bristfälliga undersökningar, ersattes patienten för den personskada som orsakats av fördröjningen. Däremot var den operationsåtgärd som handkirurgen utförde i varje fall nödvändig, fastän diagnosen skulle ha fastställts tidigare, och därför ersattes inte operationen av patientförsäkringen.